Nationalrätt med orakade grisöron

Varje land, ja varje avkrok i varje land har sin speciella maträtt. Om rätten accepteras av mer än två familjer i en by är det byns kulinariska stolthet. Om maten i fråga äts och godtas av två  familjer i varje by och varje stad kallas den helt  riktigt nationalrätt. Här följer berättelsen om  en nationalrätt och inte om vilken nationalrätt som helst utan den  brasilianska. Den heter feijoada.

Alla brassar - i vart fall mer än två familjer i varje by - älskar sin  nationalrätt. Och  det är ovanligt att en utlänning blir bjuden på  den här rätten eftersom de nästan enbart äts i hemmen. Den passar bäst  att serveras hemma, mer om det längre  fram. Det bör också nämnas att just inbjudan  till ett brasilianskt hem är en stor ära eftersom den sociala samvaron  till största delen sker på krogen. För några år  sedan blev jag och min reskamrat hembjuden till  en brasilianare på just feijoada.

 Mannen jobbade i turistbranschen och baktanken var att han ville veta hur man  lockar till sig skandinaviska turister. Efter  att ha rådfrågat alla på hotellet där vi bodde, från direktören till  rumsstäderskan stod det klart för oss att om vi inte  accepterade inbjudan skulle värden bli djupt  förolämpad. Och det vill man ju inte medverka till. Vi infann oss hos  vår nye vän och blev varmt mottagna.

  Det var lördag och från köket luktade det gott. Vi hade tidigare frågat hotellpersonalen vad feijoada var för nåt. "Å, o senhor det innehåller  allt gott ," blev svaret från alla vi frågade. Nu var vi  som sagt på plats med stora förväntningar. Vi blev serverade och åt med  god aptit. Ur den jättestora  grytan som placerats mitt på bordet fiskade värden upp bönor i alla kulörer, jaja, i vilket fall som helst fanns  det både vita, svarta och  mittemellanfärgade bönor i grytan samt korvar  och kött- och fläskbitar. Han fyllde våra tallrikar med råge.

 Köttbitarna bestod av torkat och saltat kött som gav en särskild arom åt  anrättningen. När vi ätit en bra stund - ja det var ett par timmar - var vi  mätta, men värden trugade och förklarade att  "idag är det lördag och i morgon vilar vi och smälter maten." Och han  fortsatte: "Ta själva så mycket,  eller lite ni vill." Vi hade nog velat ta så  lite som möjligt till eller allra helst inget alls, men väluppfostrade  gäster gör allt för att förnöja värden. Och  inte ens jag ville göra värden besviken utan tog den stora sleven och fiskade upp mera mat.

 Det som kom upp på tallriken fick mej att känna mej mycket mätt. På gränsen till illamående.

För på tallriken låg ett grisöra. OK, kan man äta grisfötter så kan man väl äta grisöron. Jo, visst men det här örat som härstammade från en  tropisk  svartfläckig gris och det hade väl gått an. "En  skiftning i kulören det gör väl ingenting"… som Evert Taube sjöng i en  av sina visor, men här var det  värre. Kulören gick väl an, men grisörat på min  tallrik var till det yttre helt naturellt, precis som det en gång varit  när dess bärare levde. Det var ludet  tätt hårbevuxet som en svensk granplantering.  Man kunde knappast se svålen.

På detta sätt lärde jag vad feijoada är och vad denna brasilianska  nationalrätten innehåller. Den är god men nu när jag vet vad den  innehåller  upplever jag den som i hårdsmältaste laget.

 (Folket i Salvador långt norr om Rio har ett talesätt om att en riobo d v s en Carioca bjuder gärna på middag, men glömmer att lämna ut sin adress.)
Det stämmer som sagt inte in på alla.
)

Copa 

En vy från Copacabana. Denna strand skiljer sig något från Ribban i Malmö som en del ofta jämförr med  stranden i Rio. Därmed inget illa sagt om Malmöstranden där  badsäsongen dock är  något  lite kortare.

 

 

V g kontakta oss för ev frågor.
©Copyright Infoservice i Malmö AB

 
 Infoservice i Malmö AB

                                                                                                        Manetgatan 29, SE 214 32 Malmö  Tel +046(0)40 96 95 78  E-post