D

En vy från Copacabana. Denna strand skiljer sig något från Ribban i Malmö som en del ofta jämför med stranden i Rio. Därmed inget illa sagt om Malmöstranden där badsäsongen dock är något kortare.

en brasilianska nationalrätten

Varje land, ja varje avkrok i varje land har sin speciella maträtt. Om rätten accepteras av mer än två familjer i en by är det byns kulinariska stolthet. Om maten i fråga äts och godtas av två familjer i varje by och varje stad kallas den helt riktigt nationalrätt. Här följer berättelsen om en nationalrätt och inte om vilken nationalrätt som helst utan den brasilianska. Den heter feijoada.

Alla brassar - i vart fall mer än två familjer i varje by - älskar sin nationalrätt. Och det är ovanligt att en utlänning blir bjuden på den här rätten eftersom de nästan enbart äts i hemmen. Den passar bäst att serveras hemma, mer om det längre fram. Det bör också nämnas att just inbjudan till ett brasilianskt hem är en stor ära eftersom den sociala samvaron till största delen sker på krogen. För några år sedan blev jag och min reskamrat hembjuden till en brasilianare på just feijoada.

 Mannen jobbade i turistbranschen och baktanken var att han ville veta hur man lockar till sig skandinaviska turister. Efter att ha rådfrågat alla på hotellet där vi bodde, från direktören till rumsstäderskan stod det klart för oss att om vi inte accepterade inbjudan skulle värden bli djupt förolämpad. Och det vill man ju inte medverka till. Vi infann oss hos vår nye vän och blev varmt mottagna.

  Det var lördag och från köket luktade det gott. Vi hade tidigare frågat hotellpersonalen vad feijoada var för nåt. "Å, o senhor det innehåller allt gott ," blev svaret från alla vi frågade. Nu var vi som sagt på plats med stora förväntningar. Vi blev serverade och åt med god aptit. Ur den jättestora grytan som placerats mitt på bordet fiskade värden upp bönor i alla kulörer, jaja, i vilket fall som helst fanns det både vita, svarta och  mittemellanfärgade bönor i grytan samt korvar och kött- och fläskbitar. Han fyllde våra tallrikar med råge.

 Köttbitarna bestod av torkat och saltat kött som gav en särskild arom åt anrättningen. När vi ätit en bra stund - ja det var ett par timmar - var vi mätta, men värden trugade och förklarade att "idag är det lördag och i morgon vilar vi och smälter maten." Och han fortsatte: "Ta själva så mycket, eller lite ni vill." Vi hade nog velat ta så lite som möjligt till eller allra helst inget alls, men väluppfostrade gäster gör allt för att förnöja värden. Och inte ens jag ville göra värden besviken utan tog den stora sleven och fiskade upp mera mat.

 Det som kom upp på tallriken fick mej att känna mej mycket mätt. På gränsen till illamående.

För på tallriken låg ett grisöra. OK, kan man äta grisfötter så kan man väl äta grisöron. Jo, visst men det här örat som härstammade från en tropisk svartfläckig gris och det hade väl gått an. "En skiftning i kulören det gör väl ingenting"… som Evert Taube sjöng i en av sina visor, men här var det värre. Kulören gick väl an, men grisörat på min tallrik var till det yttre helt naturellt, precis som det en gång varit när dess bärare levde. Det var ludet tätt hårbevuxet som en svensk granplantering. Man kunde knappast se svålen.

På detta sätt lärde jag vad feijoada är och vad denna brasilianska nationalrätten innehåller. Den är god men nu när jag vet vad den innehåller upplever jag den som i hårdsmältaste laget.

V g kontakta oss för ev frågor.
© Copyright Infoservice i Malmö AB